Inlägg av Karin Blennermark

Jag och Ola Skinnarmo

Vi är båda från Göteborg. Vi är oerhört äventyrliga. Vi förbereder oss noga och tränar hårt. I mörka vatten lägger vi ut, strävar mot okända faror, trotsar mörker, kyla och svarta vatten. Hans båt heter Explorer of Sweden och gick mot Grönland. Min heter Understen och gick mot Rörtången (en liten, liten hamn i närheten av Kode). Han kom hem tomhänt. Jag kom hem med en make som hade jobbat över och tappat bilnycklarna, ett barn och en massa matkassar. Ola Skinnarmo, du kan ringa mig när som helst om du vill veta hur man lyckas med en expedition.

Saker som tar ut varandra

Tanke 1: det finns teorier om att plus och minus tar ut varandra. Yin och Yang och sånt.

Tanke 2: I vår lilla grupp har vi blivit rätt så tajta.

Slutsats: Om Anna går och gör sitt utlovade bodypump-pass så innebär det att jag kan ägna mig helhjärtat åt nödprovianten här utan dåligt samvete och utan att störa de kosmiska cirklarna. I slutändan blir summan av energin noll. Skönt. Man vill ju inte störa de kosmiska cirklarna.

Men vem av oss som är plus och minus vill jag låta vara osagt.

Rakryggad genom regnet

Idag när jag gick till jobbet mötte jag en kvinna på gatan. Hon gick rakryggad genom regnet med bestämda steg, målmedveten. På huvudet hade hon en… kartong, och trädd över kartongen en Konsumpåse, (eller Coop extra, måste det ha varit). Barnen som var på väg till fritids vände sig om, fnissade, men kvinnan fortsatte lika rakryggat mot busshållplatsen med kartongen redigt nerdragen över huvudet. Ville väl skydda sig mot både regn och blåst gissar jag. Man undrar ju så vilken frisyr hon hade som var värd kartongskydd.

Hade det varit snöstorm hade hon kanske haft en fleecefodrad kartong på huvudet och jag hade kunnat åka skidor till jobbet. Men nu är det inte snö, för i Göteborg regnar det ju som bekant nästan jämt. Även idag.

(Nej, jag hann inte få upp telefonen och ta en bild på kvinnan. Det kändes lite ofint, tyckte jag. Men det var typ en sån här kartong)

The point of no return

Ta inte fel spellista när du springer. Satte av misstag på Oerhört Musikalintresserad Familjemedlems spellista på löprundan. The Point of no return från Phantom of the Opera har inte bara en ödesmättad titel. Den är 8 minuter lång och efteråt är man lätt aggressiv och vill ha slängkappa.

Att ryckas med

Sitter och kollar på dotterns innebandymatch. Småpratar med de andra föräldrarna om helgen och droppar lite nonchalant att jag har varit i Torsby, ”åkt skidtunneln”. Anar jag inte ett lite imponerat sus i föräldragruppen? Hör mig själv berätta – med kanske lite mer pondus än vad situationen kräver – om hur det är i ”tunneln”, som jag plötsligt kallar den.

Kanske utelämnar jag att jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske utelämnar jag att jag typ hamnade i obs-klassen i nybörjargruppen. Och kanske hoppas jag att ingen noterar hur jag – stel av mitt livs värsta träningsvärk – är tvungen att handgripligen lyfta tillbaka det ena benet över det andra innan jag kan resa mig och vagga ut från innebandyhallen likt en strakbent Zeb Macahan.

Välkommen

– Jag lägger nyckeln i brevlådan, sa den snälla damen på campingen tidigare i veckan. Ja, alltså brevlådan bakom brädhögen under den fastspikade spånskivan i den obemannade receptionen som renoveras.

En balettälg

Oftast försöker jag få sällskap när jag är ute och springer, men om inte det går får man ju roa sig på något annat sätt: mima med i springlåtarna, gissa svamp, kolla på folk. Idag blev jag omsprungen av en älg. Inte en riktig, men det mest älglika man har skådat av människosort.

Med långa, långa kliv älgade han förbi mig, enormt stor, men graciös på något sätt. När jag väl kom ikapp på parkeringen såg jag honom stretcha med en slags hopp, lika graciösa. Ena foten fram, en bak och så hopp! I luften bytte han fotplacering och landade mjukt. En balettälg.

Det här med sötvatten

Alltså, jag tycker det är lite konstigt med sötvatten och bad. Förstår mig inte på det. Är helt enkelt misstänksam. Man flyter inte som man ska, vattnet är brunt och i vassen lurar gäddor stora som labradorer och gamla som Gustav Vasa. Tar en terapipromenad vid hemmasjön, försöker föreställa mig Vansbro. Det kanske inte blir så farligt ändå.

Det var här det hände

En magisk kväll i somras kläcktes namnet till bloggen. Det var även då Sara – med panik i blick -vrålade det klassiska ”Ur spår!” innan hon av okänd anledning dök i vattnet.

Nu finns det bara en ledsen uppochnervänd grill som påminner om den där sommarkvällen. Det, och en blogg. Och ett skidläger i Torsby. Och en anmälan till Tjejvasan! Iiiiiii!