”Det blir alltid som man tänkt sig”, heter en föreläsning av inspiratören Olof Röhlander. Herregud, vilken trist tanke. Redan i morse hade jag föresatt mig vad jag skulle göra denna dag: rensa lådor, städa, röja i köket, lite jobbfix och löpning – typ hundra vuxenpoäng – allt enligt en mental lista som jag bockade av allteftersom. Ansvarsfullt och Moget, precis som jag hade tänkt mig. Jag önskar att jag kunde säga att jag kände mig nöjd när jag slutligen åkte iväg för att springa, men istället var det en känsla av tristess som infann sig.
Som man skulle kunna ana så redde det upp sig. Efter fem minuters löpning, skenade Runkeeper och meddelade varje minut att jag hade hållit på i drygt nio timmar; så fort jag kommit så långt in i skogen att det var för långt att vända omgavs jag av blålila moln, muller och blixtar, följt av störtskur, modell dusch. Maken ringde från IKEA med tunnelseende och vrålade om olika leveransalternativ när jag i vild panik och åskrädd sprang i vattenpölar, tätt följt av ena dottern som bara ringde för att snacka lite om t ex köttfärslimpa. Det var bara att lägga ner.
Så slutsatsen av detta resonemang borde vara att jag var skitnöjd när jag kom hem som en dränkt katt efter avbruten löprunda. Det hade ju inte alls blivit som jag tänkt mig. Och det var jag nog. Kanske. I princip. När jag hade torkat. Det var ju ingen tråkig löprunda. Och jag har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.