Jag och Sara står på parkeringen utanför gymmet. På något sätt precis efter att vi chockats svårt över mina orakade ben kommer vi fram till att jag alltid stressar. Hit och dit. Fram och tillbaka. Har jag några minuter klämmer jag in en extra aktivitet. Känns som min kropp liksom har låst sig. Sara berättar när hon var i samma situation för några år sedan och fick rådet att sitta ensam, nästan meditativt varje kväll och bara slappna av. Full av inspiration börjar jag söndagskvällen med ett hett bad. Men som vanligt blir badrummet med mitt röda ansikte mitt i ett skumhav snabbt hela familjens samlingspunkt med nioåringen på toaletten och sambon som vill planera julledighet i dörröppningen. Efter badet sätter jag mig i sängen, blundar och andas lugnt. Men strax kommer jag på att jag måste ringa konstmuseumet på måndag och boka spökvandring. Tar en penna och antecknar det. Till slut är jag helt stressad över allt jag måste hinna med att jag får avbryta meditationen. Varför kan jag inte slappna av?!? Googlar på ämnet och hittar en formulär där man ska fråga sig själv när man känner sig lugn osv och då knäcker jag nöten. När jag ser en riktigt bra serie på tex Netflix är jag lugn och ren i tanken. Så här ligger jag nu tillsammans med Joel Kinnaman och The Killing. Kroppen är tung och stilla. Alla får hitta sitt recept för att finna ro. Kluriga krimföljetonger råkar vara min. Nu är det bara att vänta in löpsedeln:”Bli smal och pigg med Kinnamanmetoden”.