Kanske var det inte så smart att knappa 48 timmar efter årets fest, boka in ett PT-pass med storebrorsan Reino. Den stora frågan nu är hur allt är om 72 timmar. När vi vinka hej då efter dagens pass, höll Anna i ledstången som om hon just fått ryggskott. Själv liksom lutade jag mig bakåt samtidigt som jag gick neråt för trappan. Vägen mellan garaget och mitt hem var som en lång walk of shame. Jag kan bara hoppas att ingen av grannarna såg hur jag likt Quasimodo stapplade mig fram mot ytterdörren. Hantlar och kettelbells i en flygande kombination förvandlade mig och Anna till två sengångare. Reino skratta när vi gick. Bad oss meddela honom hur vi mår på onsdag. 
Frågan är bara om vi överhuvudtaget kan kontakta omvärlden då. Det är högst troligt att kroppen slår ihop som en råttfäll under natten. Och sedan kommer likstelheten. Om 72 timmar vet vi.