När vi kaffestinna och glada studsade ur bilen i Strömslund idag anade vi inte alls vilka hastigheter vi skulle komma upp i. Spåren bestod av blankis. Helt underbart så länge det inte går uppåt eller neråt. Tror vi alla tre satte hastighetstekord redan i första backen. Hela mitt liv passerade revy i utförslutningarna och vinden skrek i öronen. Inom mig ropade jag som vanligt på gud, Jesus, mamma och annat löst folk man åkallar när man känner att livet liksom hänger lite löst. Överst i den sista backen blev vi vän med en familj som inte vågade åka ner. Det är första gången någon släppt förbi oss. Hej milstolpe!Jag såg bara hur Karin försvann modigt med snön sprutande runt skidorna och sedan var hon borta. Det är det sista jag minns för min nedfärd slutade i en explosion av lössnö bakom en gran. Karin som stannat en bit längre fram trodde att någon sprängde i skogen SÅ tungt föll jag. Sara landade strax bakom mig betydligt mer graciöst. Fortfarande vet vi inte om ett träd faller tyst i skogen om ingen ser det. Däremot är vi helt säkra på att en kvinna låter vid fall oavsett publik. Trots ömmande armbågar är vi ändå helnöjda med dagen. Soligt,roligt och dessutom kan vi nu åka i alla fören. Men allra gladast är vi för att vi överlevde.