Barndomsbästisen. Den man haft vid sin sida sedan man var en väldigt liten människa.Tillsammans har man pallat äpplen, lussat hos samma granne man pallade hos, köpt likadana skor till skolstarten och spelar kotte med ett fortfarande väl bevarat hemligt tecken. Man har lirat i samma fotbollslag, smugit på killen man båda var kära i, rest på språkresa ihop och tagit körkort i team. När någon av oss var på semester skrev man låååånga brev om varje lite detalj på semesterorten och sedan köpte man alltid med en souvenir hem. Tillsammans har man vuxit ihop och isär och sedan ihop igen. Fått barn samtidigt och självklart tvingat sina partners att parumgås. Barndomsvännen känner dig bättre än vad du gör själv. Hon vet exakt varför du blev den du är. När jag säger till min barndomskompis att jag är rädd att jag inte ska klara det förestående triathlonet fnyser hon: ”Lägg av bara! Det där lägger vi inte ens tid på att oroa oss för!” Sedan är det slutdiskuterat och allting känns bättre. För en sann barndomskompis ljuger aldrig. Hon skarvar möjligtvis lite, i gott syfte och så har hon alltid en övertro på min förmåga.