– Mamma jag har konsert ikväll.
– Va? Ikväll? Men det har du inte sagt!
– Nej. Kom inte på det förrän typ nu.
Så med stresspuls sitter jag på musikuppvisning i Kulturskolan. Har sprungit dit. Lite cyniskt sitter jag och raljerar inombords över låtval, taffligt musiklärarmellansnack och hur solist och ackompanjatör obekymrat spelar i varsin tonart. Men när jag lugnat mig ser jag allt det fina. Dessa barn som så modigt står ensamma på scenen och visar upp sig precis som de är. Särskilt ömmar jag för de där falskspelarna som med olycklig min massakrerar My Heart Will Go On i dubbla repriser. Man blir inte mer blottlagd än så. Man vet att man kan bättre, men inte hur man ska göra, lite som när vi var på kurs i Torsbytunneln och gjorde förnedringsvurpor från stillastående. Så kära barn i Kulturskolan: Anna, Sara och jag vet hur det känns att vara blottlagd inför publik (läs:tränare Bob och ett gäng tanter från Norge) Vi känner den djupaste respekt för er. Nästa år vet vi att Auld Lang Syne kommer att vara minnesvärt igen, fast av helt andra anledningar. Övning ger färdighet.