Åttaåringen cyklar och jag luffsar bakom. Solen strålar och Skatåsskogen är fjäskigt vacker. Vi tittar på vattenfall och stampar sönder is på vattenpölar. Åttaåringen älskar att cykla på de små stigarna och jag känner mig som en grymt bra friluftsförälder. Jag ser honom hela tiden en bit framför MEN så plötsligt delar sig stigen åt 3 håll, vi ska till höger och jag har ingen aning om åt vilket håll min son har cyklat. Jag ropar med gälla mammarösten och börjar springa. Inget svar och den blå ryggtavlan är som uppslukad av jorden.När jag kommer fram till ännu ett vägskäl vänder jag och rusar tillbaka. Kanske cyklade han rakt fram…. Frågar några rullskidproffs om de sett honom men icke. Nu är känslan av härlig skogförälder ersatt av vettskrämd stadsråtta med kärlek till asfalt. Min puls är så hög, det har gått 12 minuter och jag springer så fort. Mitt i tidernas inre skräckbild av helikopter med värmekamera blir jag omcyklad av….. Tadaaa! Ilsken pojk, mitt barn:”Alltså var har du varit. Mina händer är typ iskalla!”. Han hade åkt åt rätt håll och till slut vänt tillbaka när han tröttnade på att vänta. Jag är så jäkla lättad, känner hur svetten forsar nedför ryggen och gps-klockan visar nytt personbästa på kilometern. Jag kan springa rätt fort ändå… Bara jag har en riktigt bra anledning