Sista veckan på terminen och ALLT ska hinnas med, dvs examenskläder införskaffas, frökenpresenter handlas, gnissliga fiolkonserter genomlidas, femtioelva matsäckar packas och den obligatoriska picknicken med föräldrar och genomföras. Picknicken med aktivitet. Aktiviteten som alltid är brännboll. Jag tycker verkligen att brännboll är roligt. Jag kommer ihåg de där picknickarna där man för första gången såg sina kompisars föräldrar springa. Jag trodde inte Linda P:s mamma kunde springa, men det kunde hon. Det sprayade håret rörde sig inte i vinden och hon liksom trippade. Och Martin H:s pappa som slog så långt att bollen kom bort.
Nåväl, nu är man vuxen och mogen. Barnen står snällt på kö i väntan på att få slå och alla hurrar så fort någon får iväg bollen ett par decimeter. Skulle något litet knytt ta lyra blir det applåder från bägge lagen. Mammorna slår och springer, ganska okomplicerat. Sen kommer papporna.
Papporna som förvandlas från medelålders, jämställda, sansade män till Brännbollskungar på Skolgården med testosteronet sjungande i blodet och hur mycket som helst att bevisa. Helt plötsligt är det på allvar. Brännbollskungarna som mäter varandra med blicken, koncentrerar sig och slår ut i junikvällen som om det gällde livet. Brännbollskungarna som springer sitt allra snabbaste och som skulle gjort en frivolt när de varvade om det inte var så att de just kom direkt från jobbet och var 40 plus och hade sträckt vaden och egentligen är vanliga pappor. För i samma sekund som Brännbollskungen springer in i stolpe fyra blir han en vanlig pappa igen. Möjligen är han lite extra röd om öronen för att han varvade och möjligen ser man pappan som missade lyran sparka bort en tuva i gräset när ingen ser.