Nä, men nu får det vara bra. Nu får det vara slut buhua:at tänker jag tyst för mig själv när jag lyssnar på en väns beklagande. Himla lätt att säga till andra värre att göra det själv. Här har jag gått i snart en veckas tid och buhu:at mig över att jag fått eksem runt ögonen. Jag har en kronisk sjukdom, som det så fint heter, som blossar upp när helst man INTE vill! Då, förra veckan kastade jag mig desperat på telefonen till min läkare. Salva blev snabbt utskriven. Men så fick jag en allergisk reaktion. Ögonskugga gone bad.
– Du menar att du ser ut som att du är på väg ut på gatan och jobba, säger en kollega med ett snett leende. Jag ler svalt till svar. Mm, så skulle man kunna uttrycka de.
Men här får han inget svar. Men ett buhu bryter ut inom mig. Buhu, buhu, buh! Så när jag sedan skakar på huvudet åt min manliga väns buhu, tänker jag att jag är f*n inte bättre själv. Ah, men kom igen! Visst, det är inte kul att knarka kortison. Men buhu – NEJ! Sminkad och klar tar jag mig an en vecka med två julbord, hotellövernattning, julmys och så uppspacklad till tänderna drar jag till Långberget med mina vapendragare. Rött är julens färg!!