-Då försöker ni sätta ihop allt och crawla 25 meter! Simfröken skickar iväg alla oss krisande 40-åringar i nybörjarkursen en efter en.Jag vevar igång. Upp med armbågen, fingertopparna i vattnet, ner med hakan, blås ut. Glasögonen immar igen och jag tänker att jag max kommit tio meter men när jag stannar upptäcker jag det. Jag har crawlat 25 meter nonstop för första gången. 
Med håret i ansiktet som en urtidsman, blind blick och illröda kinder vänder jag mig till killen på grannbanan och halvskriker med falsettröst:Jag klarade 25 meter! 
Han och hans tuffa tatueringar simmar vidare opåverkad av miraklet i Valhallabadet. Själv vill jag få medalj, åka i öppen bil i parad, låta konfettin regna och bara fira mina första 25 meter utan drunkningskänsla. 
Medan jag väntar på min tur att simma iväg på nytt hinner jag tänka att jag eventuellt kommer gå för guld på Vansbrosimningen och att jag verkligen är en crawltalang som precis börjat blomma. Eventuellt måste jag börja tävlingssimma. Än är det inte försent. Full av hybris ger jag mig av. Men så fylls näsan med vatten och jag får stanna direkt och vrålhosta så det ekar över hela bassängen. Magin är bruten, guldet får vänta och crawl är inget en sådan som jag lär mig på tre gånger. 
Eller som vi crawtöntar säger:Efter hybris kommer kallsup. Glöm aldrig det!