Jag var en sen debutant. Första gången var en ren katastrof. Trots min mammas sista besparingar till chockrosa ELAN-skidor och matchande pjäxor, så betalade sig inte skidresan till Åmål.
Därför blev det extra allt när mina flickor skulle debutera på skidor och utförsåkning. Hyrd utrustning, skidskola, stuga med bastu och viktiga ski-in-ski-out möjligheten.
Och så några övertygande ord om att i Värmland är Bävern ett djur. Som Vargen och Lo.
Därför kan man bo i Bävern 45.
Min man var osäker in i det sista.
Hur som helst. Ett par åk och flickorna hajade grejen.
Glasstrut och pommes frites, och min man tyckte familjen var redo för gondol och röd backe.
Höjdrädd gick jag kallsvettig in i gondolen. Min mans min sa mig att det syntes att jag kämpade. Allt för familjen.
Första svängarna ned för isig backe i -22 grader var en lättnad.
Sedan började mardrömmen.
7 åringen ramlade och tappade geisten. 5 åringen grät. Pappan kokade och mamman ville skiljas.
Till sist var det inget annat att göra än att gå ner för backen.
Nej!, skrek mamman argt.
Den kokande pappan tvingades springa en bit upp för backen för att påkalla skoterkillens uppmärksamhet.
Med blodsmak i munnen och brännande känsla i bröstet fick min man fram att ingen var skadad men att vi inte klarade av att ta oss ner.
Just som resan via skoter skulle påbörjas blev den resan så ohyggligt mycket läskigare.
Flickorna skrek i högan sky.
Generat tog vi farväl av den snälla skoterkillen samtidigt som andra nyfikna offpiståkande småglin hängde i backkrönet där vi stod.
När skriken ebbat ut över nejden fick jag till sist med mig 5 åringen hängandes i stavarna ner för backen.
Helt slut avslutades åket med en äkta stoppsladd i barnbacken.
Så här i efterhand tröstar jag mig med att debut sällan betyder slutet. Snarare tvärt om.
Tjejvasan 2015, snart smäller det!