I de allra flesta sporter kan du komma undan med att säga att du är hyffsat bra. Löptränar du med lite proffsiga kläder ser ingen att du stannar och astmaflåsar bakom en björk precis efter att du spurtat förbi tuffa killgänget. Simtränar du regelbundet hör du garanterat till det övre skiktet i motionsbassängen. MEN så har vi längdåkning. Där är det färdigskrattat för amatören. I vår grupp ser vi extremt proffsiga så länge vi står still. Sedan rasar fasaden. Jag vet för jag har sett mig själv på film. En plågsam upplevelse. På räddhågsna vuxenben stapplar jag fram med uppdragna gammelaxlar. Fast det är inte mitt fel att jag ser löjlig ut när jag åker. Längdåkning är sportens svar på fiol. Du måste vara vansinnigt duktig för att det ska se/låta bra ut. Längdåkning är kort och gott en ful sport. Så alla vi som vrålades efter mamma ramlar med ett brak på platt mark, vi som bara välter oförklarligt när vi ska knäppa på oss binningarna och alla vi som likt tjocka krabbor v-går uppför backar med skidorna kasandes bakåt är modiga. Vi tar fulheten i hand och utsätter oss med glädje för ovärdigheten i att med våra vuxna kroppar röra oss som bebisar. Efter en förmiddag i spåret har vi ont i kroppen men allra mest smärtar det blåslagna egot. Ändå packar vi väskan och utför samma helvetesbalett om och om igen. Heja tappra oss tycker jag samtidigt som jag ber hela Trollhättan om ursäkt för de saker jag skrek över nejden när vi åkte längd igår!