Den osköna milen

Nämen vi springer väl milen säger vi klämkäckt till varandra när vi precis börjat tugga Skatåsgrus. Vi småpratar, skrattar och känner oss starka. Sedan svänger vi av åttan och rakt upp i skogen. Skatåsmilen är kuperad och eftersom vårt nästa lopp kommer gå delvis på just den här banan är det ytterst lämpligt att träna där. Pratet upphör. 

Sara och Camilla(vår triathlonbästis) springer starkt i bredd och jag liksom skuggar bakom. Lite som när man gick aningen för nära bakom dom tuffa på högstadiet för att låtsas att man var med i deras gäng. När man passerat hälften kommer lårmördarbackarna och jag känner mig så trött och klen. 

Tuffa gänget framför ångar på uppför medan jag hasar. Sara är säker på att vi har sprungit fel för så här backig har Milen aaaaaaldrig varit. Jag håller med. Små orienteringsbarn studsar om mig och jag börjar gå i backarna. Till slut är vi klara. Jag är sur eftersom jag inte klarade att springa hela vägen och Saras vänstra skinka har enligt henne själv ramlat av. Det här var ju bara en testrunda säger Vahlberg tröstande och Camilla berättar att dom redan bestämt hur vi ska träna nästa vecka. Då får jag nytt hopp.

 Gode Gud! Till nästa vecka ber jag dig att du obemärkt plattar ut Milen, gör mina ben studsigare och om du har tid, jag vet att du har mycket nu, så skulle det vara toppen med små tomtar med snälla blickar som langade Cola light utmed spåret. Amen och tack på förhand från lönnfet I-landslöpare

Kommentera