Göteborg kan pusta ut. Melodifestivalen har dragit vidare och Anna och Karin är hemma igen. Medan mina vänner vältrat sig i snö fick jag nöja mig med tö. Att elitsatsa själv på hemmaplan gick inte alls. Senast igår beställde jag in vin till brunchen utan att blinka. Och varje gång jag hamnat framför tv:n i ren förtröstan, i min övergivenhet, har samma bild svischat förbi. Om och om igen. Min man skrattade så han grät när jag i panik och förfäran skrek åt reklamvinjetten. Det är ju jag i röd jacka som åker där. Ensam i spåret medan Anna och Karin bara svischar förbi. Hur snabbt går ett förfall? Och hur snabbt kan man elitsatsa sig till bra form? Nej, jag kör på att: ”Jag har det i mig” och resten skyller jag på skidorna.