Väskan far hit och dit i bussen. Mannen mitt emot ler och säger att det gör inget. Han putter vänligt väskan åt mitt håll. Jag ler inte riktigt lika snällt tillbaka. För jag har haft en stressig morgon. Jag har haft en stressig vecka och faktiskt en ganska hektiskt höst. Sanningen är att jag har haft fullt upp i fyrtio år snart. Och att min dotter skulle vakna upp och vara sjuk just idag var inget vi kommit överens om. Speciellt som jag har massa att göra på jobbet. Att ta bussen ingick faktiskt heller inte i planen denna morgon. NU BLIR JAG SEN!
– Ska du på resa?, frågar mannen på bussen.
– Ja. Denna gången försöker jag le lite trevligare.
-Långt? 
Mannen pratar inte så bra svenska så jag svarar att jag ska till Stockholm. Och att Stockholm ligger inom Sverige. Han visste inte det. Jag vill inte förklara mer så jag tittar bort och bryter kontakten. 
Tar mig av bussen och dundrar in på jobbet med en väska som tycks ha ett eget liv. Ska du ut och resa? frågar snälla röster. Men vad f*n. Det vet ni att jag ska! Jag åker ju i eftermiddag!! Det är då det slår mig att NEJ, alla vet inte det. Faktiskt bara några få vet att jag ska iväg och varför. 
Mitt beteende denna morgon är inte okej, som jag brukar säga till mina flickor. Ett dåligt humör gör ingen glad. Absolut inte dig själv.
Om man tänker på saken får vi människor så många chanser i livet. Att ändra på saker att göra något bra. För oss själva och andra.
Jag kommer knappast komma försent till min egen begravning. Snarare kommer jag fortare dit än någonsin om jag inte taggar ner lite. Kanske blir den här dagen och helgen i stället min nya chans att ta vara på livet. Att ändra saker och göra något bra. Då är det en av det bästa saker som moster Gunni kan ge mig nu när vi inte ska ses mer.
I eftermiddag åker jag till Mariefred som ligger söder om Stockholm, i Sverige. I morgon ska jag gå på begravning, träffa familjen och tillsammans ska vi ta ett sista farväl av moster Gunni. Då kommer jag att vara ledsen och det är: Okej!