En maratonhelg är till ände och efter att ha delat ut kanelbullar till barn, planterat en miljard lökar i hjärtformad rabatt och blåst upp okänt antal ballonger till ballongsläpp och FN:s barnkonvention är jag lite mör. Orken är så att säga slut.
När jag är fokuserad på prestation hinner inte känslorna med. Jag bara gör, och tänker efter sen. Det är likadant på våra lopp. Anna och Sara gråter när vi kommer i mål, jag i bilen hem. Så, helt logiskt är det först nu jag fäller en tår över de där två Tjejklassikermusketörerna som dundrade in igår i Mölnlycke och tryckte ner lökar, åt bullar, pysslade spaghettihus och peppade den tredje musketören, hon med tunnelseende.
Den här bilden hade förresten ett barn gjort igår. Fin.