För exakt en vecka sedan nervösskrattade vi nästan ihjäl oss i Mora. Då visste vi inte vad som väntade alls. Vi försökte sia om hur kroppen skulle må, hur spåren skulle se ut och om vallan skulle hålla. Vi ville veta men som bekant får man sällan den typen av svar förrän efteråt och väl är väl det. För om vi hade sett bilder på slaskiga spår, nageltrång och regn hade lite av vår novisa införglädje försvunnit. Å andra sidan vill jag aldrig veta hur målgången känns förrän jag är där. Vi blev nog lite chockade av känslosvallet. I vuxen ålder, i detta uppkopplade samhälle kan man få svar på allt. Bara googla och vips så vet du exakt. Så det är lite härligt att vid 40 års ålder snorgråta ovärdigt i målfållan av glädje samtidigt som du sveper cola zero, ringer hem och trycker medaljen mot ditt bröst. Nästa stopp: Vätternrundan. Vi kan ingenting om cykling och har ingen aning om vad det loppet kommer göra med oss. För en gång skull älskar jag att inte ha koll fast jag kan redan nu säga att jag kommer ta med näsduk…. bara för säkerhets skull.