Jullov är detsamma som bio och nu äntligen kan jag bocka av både Bond och Star Wars. Och här kommer en spaning: fadersrelationer är det som får biokassorna att välta. (För det kan väl inte vara den där trista omorganisationen på jobbet hos Bond som drar identifikationstörstande publik….?) Hade Han Solo bara varit lite mer närvarande som far hade inte hela galaxen varit på vippen att sprängas och om Blofelts farsa hade berömt sonens skidåkning aldrig så lite, så hade det inte behövt byggas bunkrar i öknen med tortyrkammare. 
Det är rätt intressant. Fadersrelationer och framförallt far-sonrelationer. (Bondtjejen är också hjärtligt trött på sin onda pappa men drar den rationella slutsatsen att sån ska hon inte bli. End of story.) Tänk om det verkligen är så att det ligger en sanning bakom, att världens öde hänger på gamla far-sonrelationer? Börsfall, miljöförstöring, krig? Hur har Putin det med far sin? Blev han tillräckligt kramad? Och hur är det med Assad och pappsen? Trump? Sådana saker får vi aldrig svaret på, som det står i Karl-Bertil Jonssons julafton. Men det är en spännande tanke. 
Eller så har manusförfattare i storfilmsbranschen generellt sett inte blivit sedda av sina fäder och har mycket att bearbeta.