Väldigt nära vårt hus finns en slinga som jag aldrig springer, och det har sina orsaker. ”Det är Djävulen som har lagt den banan”, sa en pappa med dov röst när vi dryftade denna bisarrt överkuperade löprunda ikväll. ”Ett varv där är som fyra vanliga”, fortsatte han dramatiskt. (Kanske ska tillägga att han gillar överdrifter, precis som jag. ) Hans kommentarer kändes riktigt bra, eftersom jag precis hade avslutat ett varv och ett tag tyckte jag var ganska nära döden.
Under min tur mötte jag andra svettiga föräldrar från närområdet, flåsande och högröda i ansiktet. Vid sådana möten är det inte läge för ett klämmigt ”hej” utan det är bara blickar som möts och en tyst överenskommelse ”jag tänker inte berätta om din ansiktsfärg om inte du berättar om min”. Ändå kan jag inte låta bli att notera alla dessa olika löpstilar: en del med höga knän, andra med hasande steg, några lutande som furor i storm. Och själv? Ja, jag har inte blivit filmad rännandes i skogen än, men med tre barn så har jag ändå fått reda på hur det ser ut när jag springer: pinsamt ser det ut.