Voj voj, Anna och Sara löptränar, åker skidor och går på pass och på den här sidan dricks det mest rödvin. Och så har det begåtts golfpremiär.
Vi var hembjudna till ett par bröder på ön på vindrickning (där var vi igen) och solnedgångskoll och fick ett nonchalant mess innan: ”Vi kan ju gå en runda på golfbanan innan.” För att förstå det oerhörda i detta så bör man veta att vi bor på en typiskt bohuslänsk liten ö, dvs noll plana ytor och frimärksstora trädgårdar. Inget golfbaneämne till ö, liksom.
Men ack vad vi bedrog oss: mellan syrenbersån, potatislandet och hönshuset hos våra värdar fanns en gräsremsa i kraftigt uppförslut som kröntes av…ett golfhål! Med flagga och allt! ”Linköpings sparbank” stod det på flaggan. Där var banan i och för sig slut. En enhålsbana. Kort, men bra.
Vi var uppdelade i lag. Jag och ena brorsan mot maken och andra brorsan. Stämningen var lite laddad sådär som det blir när man tävlar på skoj, fast det ändå är alldeles för viktigt att vinna. Maken skulle slå första bollen.
Då kom hönsen spankulerande från hönshuset. De är frigående och sällskapliga och vill gärna vara med där det händer. Man bör icke störa deras vägval. Kaxigast är hönan Omelett.
Omelett med polare frigick i vår riktning och kände tydligen för att spatsera omkring framför oss och golfbollarna. Kanske trodde de att vi också hade värpt. Golfbollar, alltså. Bröderna sa att det var inget att bry sig om och maken måttade ett slag. Det blev ingen chip. Det blev en stjärnsmäll precis i huvudhöjd på höns. Där hade början på en fin vänskap kunnat förstöras. Nu vet vi:
1. Golf kan vara den mest hjärtstilleståndsframkallande sporten ever.
2. höns är överjävliga på att ducka.