Alltså, det blir ju sällan som man tänkt sig. I alla fall inte för mig.
Hade ställt klockan och tänkte att: Idag ska jag överraska på jobbet och dyka upp långt, lååångt innan åtta.
Så blev det inte!
Jag väntade och väntade men bussen kom inte. Då, likt en flock boskap, glider jag med övriga väntade på en annan buss.
En buss som tar dubbelt så lång tid. När boskapsbussen väl kör iväg, och jag sitter där och undrar varför jag gick på denna buss, kommer så klart min buss som jag skulle med och kör om.
Där och då slår ilandspaniken till. Och mitt ansikte förvrängdes till en skriet-emoji.
När andningen blivit normal och tanken klarnar – är det bara att åka med.
Det finns ju inget jag kan göra sittande på en buss i morgontrafik. Vad är väl en bal på slottet?
Den inreresan som vi brukar skoja om i vår grupp får ta vid.
Långt ner i maggropen känner jag hur ett skratt lurar och vill ut. Allt ska bli bra! Easy peasy!
Eller som vår tuffa boxningsinstruktör brukar säga easy peasy japanese-y!
Och där tre, två, ett – hörs ett häxskratt på bussen. Att bara få åka med kan ju faktiskt vara helt underbart.
Precis som när Karin kör, Anna sitter fram och jag bak och bara åker med…easy peasy (japanese-y)