Biter ner alla naglar när vi sitter bänkade framför Sverige-Danmark och tänker att jag är så glad att vi inte har ett helt lands förväntningar hängande över oss när vi gör våra, inte lika betydelsefulla lopp.
Funderar på eliten. Är dom också inbillningssjuka på matchdag och lägger dom precis som vi timmar på att planerar det stora toalettbesöket innan start? Tror inte det. Dom vaknar säkert utsövda, inte hålögda efter en natt av ångestkval över hur det ska gå. Sedan äter dom, lyssnar på tuff musik i lurar och värmer upp. Därefter kanske dom blir aningens anspända men jag tror inte att dom behöver stanna spelarbussen för att Mikael Lustig måste gå ut och andas. När vi åkte till Vansbrosimmet behövde vissa av oss lite extra högsommarluft pga nervositet och då tvärnitar vår lövmobil.
Det är helt enkelt en himla apparat när vårt team ska prestera. Fast det är ju elitidrottarnas jobb att just tävla och vinna så mycket dom bara kan. När Kalla går i mål har hon alltid bråttom hem till mat, sömn och omladdning till nästa tävling. Vi däremot tar oss tid i målfållan. Tar selfies tills alla är nöjda, gråter, ringer hem och går på toaletten. Sedan vidtar alltid det stora taburaset där loppet analyseras in i minsta detalj och vi äter oanständiga mängder choklad. Här är vi heller inte främmande för alkohol. Dagen efter ska alltid hyrstugan städas och sedan rullar vi hemåt i sakta mak, fortfarande lyriska över att vi överlevt. Det tar minst en vecka för oss att eftersläcka ett lopp och efter det är det kanske 3 månader till nästa drabbning.
Är glad att vi är vanlig hemmakroppselit med smak för lopp där alla får medalj. Tror inte vi skulle orka psykiskt att tävla flera ggr i veckan. Dessutom finns det nog inte så mkt choklad i världen.
Ps.Jag älskar Zlatan!Ds