Kära blogg och eventuella läsare!
Jag har inte varit den flitigaste på sistone. Det beror på att jag inte har tränat. Alls. På en månad. Anna och Sara har PT och springer i skogen och lyfter tunga saker, blir starkare, får tusen nya kompisar och likes på Facebook och Instagram, men jag gör inget. Mina springskor tittar anklagande på mig och jag tittar bort och lovar dem att snart, snart är det vi två igen. Vad har då hänt?
Tja, jag ska vara med och sätta upp en föreställning. Lite rolig förhoppningsvis, mycket musik och igenkänning, men innan den kan framföras går det åt…en sjuhelvetes massa reptid. Det är sånt där man hade glömt av. Jag gjorde en del sånt i yngre dagar och det där med att lära sig nitton nummer med övergångar utantill, stämmor och var man ska stå, hade jag liksom glömt av hur jobbigt det var. Ångesten innan hade jag också glömt av, men den påminner i och för sig om uppladdningen för vilken idrottsprestation som helst. Och precis som inför lopp får man tänka på hur härligt det är när det är över och premiären är gjord. Så, medan Anna och Sara vevar kettlebells provar jag fusklugg och övar steg. Jag är sannerligen ingen naturbegåvning när det gäller att röra mig. Går oftast passgång helt naturligt. Men, har man klarat 3 mil i slush puppie-snö på Tjejvasan så borde man väl klara det här också. När jag står där på premiären kommer jag inom mig höra ett numera klassiskt Sara-citat: ”Fan i röva, Blennermark!” Innebörden och storheten i det kan jag inte riktigt förklara, mer än att det är bra. Riktigt bra.