Kämpar mig för andra dagen i rad igenom ett dåligt skött spår. På vissa ställen är det så igensnöat att man inte ser vart man ska. Jag sliter som ett djur i lössnön, mössan kasar ner över ögonen och någonstans mitt ute i skogen brister det. Jag vill inte åka skidor som ett barn på Frostmofjället. Vi längdåkare som visserligen är ytterst få på anläggningen har för fasen rätt till synliga spår. Jag förvandlas till en kvinna på uppdrag. Med illrött, ilsket ansikte dubbelstakar jag nedför en backe med siktet inställt på receptionen. Stoppsladdar aggressivt utanför, klampar in och möter receptionistens blick. Med aningen för hög röst kräver jag att de kör upp spåren NU och jag skiter i att pistmaskinen är kaputt. Bara lös det. Kvinnan tar komradion, anropar någon som heter Kjell och vips ska det spåras. Jag tackar, nästan tårögd för hjälpen. Tänk att man kan bli så arg bara för att man inte får åka skidor. Längdåkningen har plockat fram min inre bitch och jag gillar det. Uppdraget slutfört!