Så har man begått sin cykelloppsdebut. 7 mil i ständig motvind och uppförsbacke, måste vara ett naturvetenskapligt fenomen.
Redan efter första rödljuset bränner mina väninnor med lårmuskler av stål iväg. Jag hamnar ohjälpligt efter. Jaja, man kan ju alltid titta på omgivningarna. Vi åker förbi stället där vi var på 70-årskalas förra året, skolan där musikläraren misslyckades med hembaket och fick bjuda på köpefika istället, men ungefär vid Älvsborgsbron känner jag mig färdig. Been there, done that. Nu har jag high five-at färdigt med barnen som kantar banan. Då är det ungefär sex mil kvar. Men sex mil tar ju också slut och man lär sig mycket på sånt här också, t ex:

• mountainbikehjul på asfalt kanske inte var helt lyckat.
• Det här var dagen då Annas ofrivilliga alter ego Bobby Rose dök upp.
• Att bli omcyklad av man som tar sig runt medelst armkraft är ingen pepp.
• Att bli väntad på av sina kompisar när man ska köra in i mål är hur bra som helst!

Nu väntar fest långt ifrån allt vad cykellopp heter. Omsvidad, kalasberedd. Genom nylonstrumporna ser man fortfarande märkena från kompressionsstrumporna. A woman’s gotta to do what a woman’s gotta do.