När jag cyklade sista vägen hem ensam i lördags fick jag en ny vän. Jag vet inte vad han heter eller något som man bör veta om en människa man cyklat en ihop med en stund. Däremot vet jag hans starttid på Vätternrundan, var han tränar skidåkning och hur många ggr han ramlat sedan han började med cykelskor. Han rullar plötsligt ikapp mig och börjar prata. Helt avslappnat och när våra vägar delar sig tackar han för sällskapet och trampar vidare. Så skulle jag aldrig göra. Kommer på mig själv med att skrävla om att ”vi minsann har varit i snötunneln och kört…”.Han blir imponerad bakom spegelglasögonen. Tänk att jag cyklar naturligt bredvid en riktig cyklist som sitter fast i tramporna! Kanske är dom tuffa lycrakillarna inte alls så farliga som jag tror när dom svischar förbi och kanske vill dom precis som vi ibland kombinera träning med viktiga samtal. Fast dom drar nog gränsen vid ett samtal. Tror inte dom har Cola zero och Daim i cykelväskan…, förresten har dom ju inga väskor. Det är nog skillnaden mellan oss och dom. Daim, läsk och en deospray i midjeväskan.