Egentligen skulle jag just nu smaka starkt på en glättig konferensanläggning i Stockholm. Men istället befinner jag mig ensam i Skatås skidspår. Jag betalar 60 kronor till pratsjuk eldsjäl i en stuga och ger mig iväg. Första rundan njuter jag av tystnaden, lugnet och hur bra jag kan fokusera när jag är ensam. Sedan blir jag omåkt av en lång man i illgul dräkt, en levande, lite omogen banan. Då slår den till med full kraft. Saknaden efter Sara och Karin, mitt superteam. Jag vill dela bananen med någon. När jag stannar och dricker vatten är det ingen som bjuder på choklad och flams. Det är så tyst i spåret.En tjej från Skåne kör på mig och vi skrattar till men det hjälper inte. Står ut i 8,5 km sedan får det vara nog. Vår lilla grupp är drivet och ensam är inte stark utan bara tråkigt.