För ganska exakt ett år sedan var det en lite bräcklig trio som forcerade en snöstorm för att möta riktig snö för första gången på Långberget. I morgon drar vi upp igen. Nu mera är vi rysligt luttrade. Vi vallar själva, vet att vi ALLTID äter i Säffle och behöver knappt säga att vi handlar maten på Coop i Torsby.

Ett år och en massa resor tillsammans har förvandlat oss till ett team. När jag och Sara möts på parkeringen utanför mitt jobb kommenterar vi knappt flaskan med bubbel som självklart packas in bredvid stavarna. I vår grupp får det ena aldrig utesluta det andra.

Världsvant raffsar jag ner underställ, handskar och pannband i väskan. Det där pannbandet slet jag av mig i vredesmod under Tjejvasan eftersom det var genomsurt av det regn som hamrade sönder mitt psyke bit för bit. Nu ligger det i bagen på väg mot nya skidäventyr och alla svordomar i diverse spår är glömda. Känner att ett välbekant sug infinner sig i magen. Snart ska vi ånga fram och tillbaka i spåren igen. Har vi glömt av hur man bromsar sedan sist, har alla björnar gått i ide och hur var det nu med första växeln?

Om några timmar är vi på väg mot säsongens första längdträning. Ett år kan göra mycket med världen men vissa saker ändras aldrig. Rastplats Grums är fortfarande ett hemskt ställe, Sara fortsätter att åka i baksätet hela vägen och det här med branta nedförsbackar som svänger på slutet är och förblir vidrigt. Upp på tå nu Långberget för trehövdad hydra kommer om 3-2-1!