Små uppspärrade ögon stirrar mot mig när jag går in i nioåringens rum. Det är två timmar sedan de där ögonen borde ha stängts och somnat. Långsamt kryper det fram. Det har berättats läskiga skräckisar  på fritids och känslan sitter tydligen kvar i den lilla pojkkroppen. Han återberättar den klassiska historien som börjar med kärleksparet som får bensinstopp på enslig skogsväg och slutar med att kvinnan leds från bilen av en polis som säger att hon inte får vända sig om. Här andas han in häftig och fortsätter”men sedan vänder hon sig ändå och då sitter det en psykiskt sjuk man och dunkar hennes pojkväns avhuggna huvud i biltaket”. Han tittar på mig med vild blick. Jag svarar impulsivt:Men var det inte en dvärg (läs kortvuxen) som dunkade med det avhuggna huvudet? Så kommer jag ihåg det! 

En halvtimma senare sover han. Jag är ändå glad att i detta i-padifierade samhälle där precis allt finns ett pek bort kan ett barn fortfarande ligga sömnlös pga att en kille i fyran skrämts med samma historier som fyrorna skrämde mig med när jag var tredjegluttare. 

Vissa saker förändras aldrig. När man ska springa Göteborgsvarvet får man ofrivilligt höra historien om Vasagatan… ”haaaaaareguuuuud, där låg en tjej i din ålder med synliga benpipor!!! Det sa bara gnask!!” berättar släktingen som har löparkarriären långt bakom sig. 

Vips ligger man där i mörkret med svettiga fötter och borde ha somnat för 2 timmar sedan. Gnask tänker man och ryser. Oroligt knackar man på sin sambo och berättar om gnasket. Men alltså…. säger han. Det låter väl inte gnask när benet går av. Mer som ett distinkt pang… ett gevärsskott typ. Jag andas ut. Pang är ju så mycket bättre än gnask… Sov gott nu alla små och stora tredjeklassare!