Ett långsamt farväl 

Man känner starkt när tiden är inne och i mitt fall var det säkert två år sedan jag gjorde det. Jag talar om bokslutet, det garderobsliga.

Vid 20-tiden igår reste jag mig resolut upp från ett hajprogram på tv och våldstömde 3 klädförvaringar. Ja alltså ambitionen har varit klädförvaring men vilken resa det blev i bortglömda saker. Hittade bl.a foton, ett pass, gratulationskort, en försvunnen nyckel, nummerlappar från lopp, kortlek med Moramotiv, kvitton från bortglömda utekvällar, förlängningssladdar, en liten träburk med mjölktänder(mina) och en medalj från Laserdome. Jag blev så sentimental och kramade dramatiskt varje liten pinal hårt i handen. Berättade långa historier om varje grej för döva öron och fick vid ett tillfälle ett avmätt:”Fast det är väl tyyyyp bara från i somras eller?!?”

Nåväl. Skoningslöst rensade jag bort plagg på plagg. Tjocka tröjan som tappat färg, rutiga skjortan med fläck som inte går bort och så plötsligt dök dom upp. Mina smala smalaste smaljeans. Utan tillstymmelse till stretch låg dom där och smålog. Dom var dyra redan då och satt som om man sprayat på dom, DÅ. Nu tar kan jag dra dom över låren och sedan tar det liksom tvärstopp. Inget annat plagg har klarat så många garderobsliga bokslut. Har hållit fast vid dom som en ärvd klenod med tro om att en dag kommer jag bli så där minismal igen och då är jeansen beredda längst in. Den dagen har inte kommit på 16 år och kommer inte komma.

Man måste vara sann mot sig själv. Varsamt vek jag ihop dom och tog farväl. Dom var som bäst på väg ner i kartongen till insamlingen när jag raskt,som i trans, hängde upp dom på galgen och in i garderoben igen. Man måste vara sann mot sig själv som sagt och om jag åker på en våldsamt seglivad version av vinterkräksjukan alternativ blir förvandlad till ål är det ju skönt att ha ett par jeans som verkligen passar. 

Kommentera