Det strålar en stjärna, Hosianna, Nu tändas och varför inte en svulstig Sankta Lucia på italienska – det har sjungits julkonserter i helgen med min kör. Under tredje konserten skenar tankarna när jag sitter hopkurad bakom altarringen tillsammans med mina körkompisar och lyssnar på solist. Är det inte julefrid så är det julesnö, juleflinga, stjärneglans, änglaljus, glimmande ögon, gnistrande driva – kort sagt en orgie i glitter och sentimentalitet.
Mina barndoms jular var grå. Grå och luddiga. Vi bodde vid kusten och det mysigaste julvädret var kompakt dimma på grå berghäll. Hade man tur var det mistlurar som lät över nejden. Eftersom vi var sist på gatan med att skaffa färg-tv fick jag och mina systrar gå ner till våra grannar och titta på Kalle Anka. I färg. Det var en bra lösning eftersom vi gillade Benjamin Syrsa, medan mina föräldrar tyckte att allt från Disney var amerikansk kulturimperialism som skulle motarbetas. Sen kom farmor på middag. Farmor var barsk, kramades aldrig och hade korsetter som tryckte ihop så mycket att hon fick syrebrist, eller vad det nu var som gjorde att hon somnade direkt efter middagen. Hon sov djupt i stolen, ibland med snarkningar, och när kusinen spelade trumpet invid hennes öra utan att hon vaknade  skrattade vi hjärtligt.
När solisten är färdig med ännu en Andrea Bocelli wannabe-låt tänker jag att det där med att umgås med sina nära och kära i juletid ser så väldigt olika ut. Det kan vara ett osentimentalt tut i örat på farmor. Det kan vara att dra till Värmland med bilen full av lussebullar och ljummet termoskaffe med de två bästa vapendragarna i världen. Det kan vara att halsa hostmedicin på parkering i Grums i snöstorm. Till exempel. På torsdag åker vi.