”Är ni meeeed tjejer?!? Inte ska väl grabbarna cykla ifrån er?!?Jag hör er inte Torpavallen!!! Lets gooooo!!”Den manlige spinninginstruktören gör en supermanpose och tittar lite besviket åt mitt håll. Vi sitter i en sal, cyklarna är fastskruvade i golvet. Det är ingen som trampar ifrån någon tänker den tyste i mitten. Hon som på sin höjd ler och nickar med men som inte deltar i tjoandet och high fiveandet. När jag tränar vill jag liksom gå in i mig själv, vara ifred. För att kunna köra slut på alla krafter kan jag inte dunka främmande grannen i ryggen, sjunga med i låten eller svara instruktören om jag såg matchen igår. Jag är kort och gott asocial när jag grupptränar. Ändå älskar jag att gå på pass men bara så länge jag inte behöver vara med. Hör nu själv hur konstigt osympatisk jag låter.När jag är med Karin och Sara på våra lopp lämnar jag däremot ensamvargen hemma. Dom plockar fram en bra lagmänniska ur mig. Vi manar på varandra, gör high five och mimar med i uppvärmningslåtarna. Tack för detta käraste medsystrar! Måste skärpa till mig, bli härlig och social. Kanske händer det imorgon, kanske om tio år. Eller så fortsätter jag vara en ensam ö när jag tränar. En tyst, svettig landmassa utan planer på att bygga bro till fastlandet. Mvh Island-75