I området där jag bor, bor ett äldre par. De fick ett pussel i julklapp av sin dotter. Ett pussel på flera tusen bitar. Det tog evigheters, evigheter att lägga pusslet. Vissa kvällar somnade mannen innan de fick ihop två bitar. Andra kvällar unnade de sig ett glas vin till pusslandet. Men då var det så spännande att det glömde dricka vinet. Tänk om det var lika spännande att lägga livets pussel.
Men det vet ju alla som är mitt upp i livspusslet att då behövs det vin för att överhuvudtaget kunna somna. Eftersom vi hela tiden lägger till en massa bitar. Vi trycker in en extra fotbollsmatch, föräldrarådsmöte på barnens skola, frissan, löprunda, långlunch, shopping och en ny bil. In med nya bitar bland redan insvarvade pusselbitar av simskola, fotboll, veckohandling, dans, gymnastik, gitarrlektioner, bokcirkel, tvätt, kalas, kräftskivor, weekendresor och tvättstugeprojekt.
Tillsist går inget med något och bilden är helt suddig. 
Problemet med Livspusslet är att man inte vet hur många bitar det rör sig om. Om man gjorde det är jag säker på att man definitivt skulle sluta lägga till en jäkla massa bitar. Och mycket oftare skulle våga ta en paus från pusslandet och ha lite roligt. Då skulle det bli som med pusslet hos det äldre paret. 
När de var färdiga var det fest. De var så stolta och tog selfisar med pusslet. Alla fick se. Sedan blev det paus. Men nu ska de köra igång igen. Och denna gång har de valt motivet tillsammans.