Vi är på fjällsemester. När vi bokade fanns det inte mycket kvar så vi slog till på ett litet ställe 70 mil från stan. Så mysigt med en äkta fjällidyll tyckte vi och drog iväg. När vi anländer välkomnas vi i receptionen av en nasal stockholmare som inom 5 minuter berättat det mesta om sig själv och lite till. Vi går vidare till skiduthyrningen och blir återigen servade av stockholmskan som avslöjar att hon har problem med sina framfötter. Efter inpackning ska vi basta så där härligt som familjer gör i reklambroshyrer för Tylö. Bastun funkar inte. Åttaåringen med uppspelt virad handduk runt höfterna blir djuuuuupt dramabesviken. Jag behöver knappast säga vem som svarar då vi felanmäler. I dag har vi rivit av skidskola för åttaåringen. Ni vet vem är skidlärare och liftskötare. När anläggningens maskot på sena eftermiddagen kommer vaggande är jag helt säker på vem som är i. Vilken härlig mångsysslare! Hon kan allt! Men när jag åker längd ensam kan jag inte låta bli att titta lite stressat över axeln. Min rovdjursskräck har ersatts av en förföljelsemani med stockholmsdialekt.