Jag borde så klart vara glad. Jag tycker att allt som kan firas ska firas. Men denna gången vet jag inte om det är så lockande. Liksom fest och gravöl samtidigt.
Igår var jag med Anna och hennes granne på ViPER. Att förklara ViPER som en klass ”där man gör rörelser med en stång” kan få ögonbryn att åka upp i taket. Så lägg då gärna till att man har stången vågrätt – inte lodrätt!
Jag vet inte om jag tyckte att det var en så rolig klass. Den var väldigt fysisk. Hög puls och mycket armhävningar varvat med hopp och tuffa stångrörelser till tonerna av Rock.
Helt övertygad om att detta är en klass i mina norrländska vänners smak.
Det skulle tugga upp stången och spotta ut den som små fliser på golvet och tufft be instruktören höja på stereon. Medan discotjejen hemma i Göteborg undrar, kan vi sänka musiken?
I alla fall så lät instruktören för ViPER hälsa att var man ny så skulle det nog kännas i kroppen.
Jag sa redan i omklädningsrummet till Anna och hennes granne att rumpan liksom låst sig i ett grepp.
Anna som är van vid mina krampande krämpor, så som sjörövarknä och blodpropp fnös bara.
– Ja, ja när vi sprang milen i Skatås släppte ju röven.
Jag skyndade mig genast att förtydliga att det var ju bara ena delen av rumpan som släppte.
Och detta nu var något annat.
Orolig över att plötsligt fått en väldigt vältränad rumpa fruktar jag nu för dennas förfall.
Om den nu åkt upp en våning vet vi alla att fallet blir flera våningar.
Från toppen till botten.
Min man som vet hur mycket jag tycker om att fira saker har därför bett mig att se positivt på saken.
Jag kommer alla gånger vara med på inflyttningsfesten då rumpan åker ner i källaren.