Efter gårdagens totala genomklappning på hotellets buffé där jag gjorde slut på all ost som någonsin tillverkats ställde jag klockan lite tidigt för att jogga genom den grekiska morgonen. Har knappt hunnit ut från hotellet innan det första tutet kommer. Jag vänder mig vettskrämt om i tron om att jag sprungit på förbjudet område men möts av tummen upp från en bil innehållande kostymman. Stärkt av uppmärksamheten ökar jag och möts av fler tut. Gubbe med gasoltuber på flaket dubbeltutar, kille (tror jag) på mc, en taxibil och några blandade små bilar ger signal. Kanske pga av att sportbhn är något slapp, att jag är klädd helt i rosa och att det eventuellt inte vansinnesrusar tjejer till morgonkaffet här särskilt ofta. Men jag känner mig ändå rusigt glad! Studsar fram och svänger snyggt med hästsvansen. Solen skiner och havet skiftar i turkost. Jag är fångad i stunden, härlig och fri. Hinner tänka att det är så här livet ska kännas. Baaam! Osten vill inte längre stanna i min kropp. Den vill ut nu, inte senare. Övergången från otvungen löpning till paniskt skenande med toalettjakt i blick är aldrig vacker. Sittandes på wc-inrättning med havet fridfullt rullande utanför och kallsvetten forsande vet jag helt säkert att livet alltid att jämnar ut sig.