Maaaamma! Jag mår inte bra piper tioåringen med bebisröst i telefonen mitt i ett jobbmöte. Modern stelnar till. Inte pga av sonens tillstånd utan….(det här är oerhört fult att erkänna)pga att jag inte har tid att vabba. Åtminstone känns det så. Vi är inne i en all time highintensiv period på jobbet och i den ryms inga febriga barn. 
-Kan du hålla ut en timma till? viskar jag. Det kan han inte och jag slänger mig in i bilen och hämtar upp. Väl hemma piggar sonen ganska snabbt på sig. Det skjuts med Nerfpilar över den nu hemmajobbande mamman och när jag är med på veckans mest vuxna telefonmöte är tioåringen plötsligt akut sugen på att baka maränger i bakgrunden och börjar på eget bevåg separera äggula från vita godtyckligt.
På kvällen kommer det lite, med betoning på lite,feber och det är utan tvekan min tur att vara hemma även nästa dag. Stressat vispar jag maräng, högläser en bok om Kinesiska muren och spelar X-Box. Kollar jobbmailen, tar ALLA samtal för man vill ju inte lämna sina kompisar i gruvan i sticket och lagar mat till sjuklingen parallellt. Man är ju en idiot som stressar så. Ingen mår ju bättre av det. På kvällen överkompenserar jag med avstängd dator och tålmodig tillverkning av avancerade pappersflygplan.
 Vabben är över för den här gången….. Tror jag ja. Alldeles nyss kom skyhöga febern och slog till. Men nu är det helg och ömma modern kommer ha all tid i världen att blanda saft, bygga lego och se på skräniga serier på Cartoon Network. Man är inte mer än människa. En hårt jobbande människa. En människa som verkligen skulle behöva vara hemma och SA lite….Ja Spänna Av.