I dag är det min stora flickas födelsedag. Hon fyller 7 år och jag känner mig stolt.
Stolt för att hon är så fin och för att hon är min. Stolt för att hon är min prestation, lite grann. Ett tufft upplopp där jag skrek: ta för er av buffén bara, till dem som var med för att förlösa de stackars flickebarnet. Livet är fullt av tuffa upplopp. Något som man gärna undviker. Att planera 4 stycken som är frivilliga som vi valt att göra med Tjejklassikern kan därför verka dumt. Och visst var det långt till skratt när vi harvade på som arbetshästar i slush puppyn på väg mot Mora i fäders spår. Men något händer när man utmanar sig själv. Även om man startar sist i ett lopp så kan man fortfarande gå för guld! (Man hinner inte till segerintervjun i Mora kl. 12:15 om man startar i Oxberg kl. 12:45 som vår busschaufför föreslog att vi skulle skynda oss till, men man kan gå för guld!!).
Alla utmaningar man gör är bra. Även om det kan leda till en tillfällig förvirring. Som att plötsligt sitta på jobbet i kavaj efter att just glidit runt i kompressionskläder med Anna och Karin, snackat valla och spår, på ett hitte-på-dalmål. Då är det bra att vi alla tre känner lite lika dant,(förvirrade), så att vi kan sporra varandra att gå för guld snart igen. Den finaste medaljen som jag fick för 7 år sedan utmanar mig varje dag och i dag ska jag bannemej anstränga mig lite extra så att hon känner att hon var värd all möda på upploppet.