På kärlekens dag är jag full med hat, ilska och fula ord.
Bakhalt är det fulaste ordet. Och jag hatar det!!
Skidsäsongen 2015 och Sara Vasa är en katastrof, en clown i spåret, en medelmåtta utan grace.
Övertygad om att: bröt jag inte nacken förra säsongen, då jag handlöst kastade mig och gled ner för alla jävla backar, gör jag det nu.
Första backen, när familjen tar sig ut i längdspåret, är gjord för att ploga.
Rädd och arg intalar jag mig själv att jag måste klara den annars…
Japp! Det blev seger!!
Men sedan….
Oj,oj!
Det vuxna självförtroendet får sig en sådan törn att det kommer ta för evigt att läka.
Då, högt uppe på kullen hör jag en glad röst.
-Hej mamma! Titta på mig!!
Ner för branta backen susar min stora flicka som just lärt sig åka.
Lilltjejen kämpar. Trillar och kämpar. Min man säger att det är ingen vidare grace. Och jag vet tyst vem hon ärvt det ifrån.
Medan lilltjejen gråter och skäller på sin pappa, efter att just fått sin stav i huvudet, kommer min stora flicka åkande.
– Tack mamma för denna alla hjärtans dags presenten då jag fick lära mig att åka skidor.
Jag ler stolt. Min dotter är en naturbegåvning!
– Nu är jag lika duktig som du mamma, fortsätter hon. Jag kan springa snabbt, simma, åka slalom och åka skidor.
Det är då jag minns att Grace var prinsessa i Monaco. Och kämpar man riktigt mycket så kan man lätt tas för naturbegåvning. Tur det!
För jag hatar att vara en medelmåtta.