Jag har inte ont av att träna själv. Men är man fler kan man dra varandra. Och i morse var jag inte ensam utan hade sällskap av granen 2013. Jädrar vilken coach. Kände det redan vid Telephone. Granen krävde tungt motstånd. Jag levererade. När Martin Garrix Animals drog i gång och jag dubblade farten skulle det fortfarande vara tungt. In med Core-setten. Det var en jävla gran att vara uppstudsig. Kanske att vi kom på fel fot redan i går när jag skrek ut så att det andra granarna vid granförsäljningen hörde: storleken har betydelse! Ja, nä men jag kämpade på. Men när Tsunami dundrade i lurarna var jag tacksam för att Gud är DJ och knöt stekarnäven och ställde mig upp, sköt bak rumpan och gav granen en julskinka att bita i. Att jag råkade avsluta morgonens pass med att komma åt barnens lista och dra igång Alina Devecerski Flytta på dig kändes nästan som en lättnad.
När jag sedan tackade för en god match fick jag inte ens vara med på bild.
Ps. Skåpet som fortfarande är låst kommer att yxas upp i kväll säger min man och soffan ska brinna. Ja, jag kan inte mer än små le.