Det ska ju vara så bra att träna på morgonen har man hört , bl a från Anna och Sara. Man får det gjort, blir pigg hela dagen och känner sig effektiv och fräsch. Jag, som har ett omvittnat dåligt morgonhumör och tycker att all form av aktivitet – framförallt fysisk – är nästintill meningslös före kl 10, har varit…skeptisk.
Nåväl, idag skedde det. I snålblåst direkt efter skollämning hasade jag ut i spåret. Det var inte fyra nyanser av brunt som mötte mig denna januarimorgon, det var fyrtio nyanser av grått. Och kallt som attan. Och tungt. Efter ungefär fem minuter funkade inte spellistan i lurarna och det enda som höll mig sällskap var mina ensamma steg. Självömkan, ditt namn är fru Blennermark. Men, här kommer vändningen, som i alla goda berättelser:
Nu ska jag inte försköna det hela och säga att det var fantastiskt – för det var det inte – men när värmen spred sig i kroppen och jag slutade tänka på hur dystra Granar i Gryning är, började jag fundera på andra saker. Jag strukturerade dagen, hann tänka ut ett halvt tal till en filippinsk biskop, funderade över Livet (t ex att jag faktiskt sprang här, att Sara har köpt valla helt utan ironi och att vi på riktigt tycker det är tufft att Anna äger ett vallastrykjärn) och när jag var färdig hade jag fått tre sms från Anna angående dagens lunch. Stämningen steg avsevärt inombords. Jag säger inte att jag är övertygad om det goda med morgonträning, men jag är möjligen försiktigt positiv.