Ser på håll att det är något stort på gång. Sonen älgar över hela skolgården och vrålar”det är klart nu, spöket i klart!!!” Ur sin jeansficka halar han fram ett liten kritvit velourkreation med broderade ögon. Han summerar raskt tillverkningen med ett ”asså jag bara sydde och sydde och svisch så var det klart. Kolla här blev det fel men den öglan kan vi använda som krok!” Vi ojar oss i grupp och beundrar mästerverket. Minns med fasa min syslöjd. Alla skulle virka rosa grisar. Jag vägrade och gjorde en grön liten galt med ett öga. Så här i backspegeln inser jag att den såg ut som ett illgrönt manligt könsorgan men där och då var min gris en snackis på Iseråsskolan. Den hängde där på väggen och plirade med sitt enda öga. Sedan fortsatte jag med att sy en aggressivt lila spelmansväst i manchester med tillhörande gubbkeps. Syslöjdsfröken tyckte jag var jobbigt som gjorde tvärtom och jag fick ofta vara nålvakt tillsammans med klassens hyperaktive pojke. De andra tjejerna sydde fina rosa västar med disneymotiv och blommigt foder. När min väst äntligen var klar hade jag vuxit ur den. Nu för tiden fogar man sig mer. Man gör vad man blir tillsagd att göra på jobbet och sköter sig på föräldramöten. Men när sonens fröken lämnar utvecklingssamtalet för en kort stund drar jag raskt fram räkneapas långa svans mellan hans ben. Alla klassrum förtjänar en snackis och i brist på enögd gris får man ta klurig apa. Inte mer med det.