Inget får igång ett samtal som en idrottsprestation. Tack vare fotbolls-VM har jag kommit närmare min granne eller eventuellt blivit utvisad från grannsämjan för alltid. Det var tydligen en målvakt som stod framför linjen och inte bakom när hans favoritlag förlorade matchen. Som plåster på såret svarade jag snällt att sådana saker kan ju vara helt avgörande. Min man skrattade så att han grät när jag berättade vad jag sagt till grannen. Även för min man är fotbollen viktig. Hans allt faktiskt. Mellan tummen och pekfingret är det inte mycket luft när han symboliskt visar hur stort hans liv är. Ta inte fotbollen ifrån mig ber han när jag stressat säger att hans fotboll sätter käppar i hjulet för min simning.
Lite nyfiket undrar jag hur stort mitt liv är??!
– Ditt liv Sara är hela världen, säger han med ett snett leende.
– Ah, lyckliga jag!
Hela världen är min. Och precis som Anna sa, strax innan vi drog på oss våtdräkterna för första gången, att det hänt så mycket det här året. Det stora utmaningarna har vi gjort tillsammans. Med två grenar gjorda av Tjejklassikern är vi halvlek. 2014 har så här långt varit en utmaning på många sätt. Innan sommaren är över har jag varit på tre begravningar och ett bröllop. Därför känns det extra bra att åter styra mot Dalarna. Vi tre har härliga minnen från Dalarna.
Det var också i Dala-trakten jag skidade över myren som liten, övertygad om att jag var Gustav Eriksson Vasa med min morbror jagandes efter. Bernhard var en ”halvlek” äldre än mig. Han lämnade världen tidigare i veckan. Men jag är kvar och på söndag är Vansbro och världen vår!