Röker du? har du KOL? frågar doktorn som pressat in mig i sitt tajta doktorsschema. Nej!, kraxar jag medan jag drar djupa andetag för doktorn. Sänkan är bra men jag ska få hjälp med andningen. Sommarförkylningen har mig i ett järngrepp. Efter att haft ett underbart Afternoon Tea party med Karin och Anna fick jag en djävulsk natt med hosta och två timmars sömn. 
The show must go on…men det finns gränser trots allt. 
Efter att artigt dragit en presentation på jobbet med whiskeyröst, rök-hoste-häxskrattat åt andras olyckor, döpt om strömadapter till Heffaklump vilket fick IT-experter att rodna, betett mig nonchalant mot kolleger – FÖR ATT JAG INTE HAR NÅGON RÖST ATT SVARA MED!- fick det vara nog. Sommarförkylningen måste få ett slut. 
Till sist satt jag där hos doktorn, som om jag hade KOL och inhalerade någon rökig ånga. Först rök-hoste-frustade jag vid inandningen av alla ångor. Sedan blev jag…bra. Rösten är fortfarande en kedjerökande kärings men hostan, (min KOL), är borta. Nu tänker jag bara på de underbara chokladmuffinsen som Karin bjöd på igår. Det var bland det ljuvligaste jag någonsin ätit. Det måste vara ett friskhetstecken att tänka glada tankar igen och veta att jag snart kan gå och träna. Eller ah, mest tänker jag på muffinsen.