– Är det någon som aldrig har varit här? frågar instruktören med snälla ögon.
En person räcker upp handen. Jag. Det känns som ett möte med AA ”Hej, jag heter Karin och är 42 och har aldrig gått på bodypump”. ”Hej Karin”.
Bakgrunden är att Anna har tagit med mig på ett pass på Sats och här kommer det: jag har aldrig varit på Sats. Jag är total nybörjare, rookie, har noll koll och det känns…sådär. Man ska inte vara 42 och aldrig bevistat en träningslokal. Innan har jag frågat Anna vad det är för typ av pass och hon har svarat att det är ”ett roligt pass” och bara att gå dit med glatt humör och vattenflaska.
Anna går som barn i huset och förser mig med vikter, skivstång, matta och nån annan grej man ska ligga på, jo för det är ett styrketräningspass vi är på. Jag har möjligtvis kondis. Ingen styrka. Nåväl, Anna tar dubbelt så mycket vikt som jag, ger mig tummen upp och så kör vi. Jag ska inte ge någon detaljerad info, men det är jobbigt, asjobbigt. De där små ärtorna jag har på armarna som nog är mina triceps darrar redan efter en kort stund. Jag ser mig om i lokalen och noterar en man från ett Seriöst Jobbmöte som jag har träffat sammanlagt tre gånger och som jag helst vill behålla någon form av värdighet inför, så jag kämpar på. (Noterar även lite självgott att han har usel hållning och ger sig själv ledigt under minst fem min under passet) Noterar framför allt hur märkligt det är att stå nära okända människor och svettas och ha en gemenskap fast inte låtsas om den. Det är lite som när man åker hiss med främmande människor. Och så är det väldigt seriöst. ”Vi flamsar när vi kommer ut”, säger Anna med tydlig vink.
Efter passet kan jag med nöd och näppe lyfta mina egna armar. Jag har känt av muskler jag inte visste
fanns, jag har lyft vikter när de andra har sänkt dem, jag har blandat ihop höger och vänster, men jag har överlevt. Och nästa vecka ska jag inte räcka upp handen när instruktören frågar.