– Hitta din egen trebenta hund, säger instruktören med snäll röst. Mitt huvud exploderar av bilder. Jag är på yoga för första gången i mitt liv och vinglar runt på mattan. Vi är tolv stycken, varav elva kvinnor. Det är levande ljus, lugn musik, och yoga-te i snirkliga glas.
Vår instruktör är fantastisk på att måla bilder. Vi strävar med bröstkorgen mot taket, med naveln mot ryggraden och andas ut som om vi målar imma, fast med stängd mun.  Man ska inte andas med öppen mun. När vi gör de riktigt jobbiga övningarna och andas i takt låter det lite som om Darth Vader är i rummet.
Det här är ett ställe helt utan ironi, vilket är fint och nytt för en sån som mig. Den snälla och råstarka instruktören, som inte alls skrattar åt när jag krumryggad har missuppfattat hela övningen, övertygar. När vi kommer till Krigaren känner jag mig faktiskt lite cool. Rakryggad och redo att möta världen, typ. Jag köper allt hon säger och gör mitt allra bästa för att göra rätt. Och det är svinjobbigt. Min cynism ger vika och jag analyserar inte längre svåra indiska ord utan bara andas, svettas och gör. Tills vi kommer till positionen Delfinen som snabbt övergår till ”den trebenta delfinen”. Plopp, var den där igen och med den alla bilder. Den Trebenta Delfinen. Hur då? Var sitter benen? Har de simfötter? I vilken färg? Plaskar de eller vevar de? Tänk om det fanns konstsim med trebenta delfiner… jag tappar fokus och vinglar till.
– Det är ok att ramla, säger den snälla instruktören.