Hjälpa eller stjälpa?

Påhittigheten är stor och jag drar gärna igång saker. Men tiden och orken räcker inte riktigt till. Så när Karin skickar frågan: Kör vi idag?, vill den trötta mamman säga nej. 

Regnet öser ner. Idéen som jag själv kommit med, att jag och Anna måste springa med Karin inför Göteborgsvarvet känns plötsligt osäker. Men hemma hos Anna regnar det inte och den trehövdade hydran måste ha sina huvuden. Ja, ja kommer! Bilen kör i och för sig fel och kör till gymmet istället. Men skogen är bara runt hörnet. 

Vi springer ut – i regn. Blött, kallt fast ändå svettigt är det svårt att säga vad som egentligen rinner på ryggen. Men vi tar oss runt milen. Karin studsar fram. Anna och jag lufsar bredvid. Peppar Karin att varvet är 100 gånger lättare än att springa tråkiga tjejmilen på Lidingöloppet. 

Sedan smäller det och det blir ridå. 

Men i vårt grupp är vi inte rädda för att möta Jesus i en buske. Eller vid en småbåtshamn på Lidingö. Fast lilla Lady vill gärna ha en toalett när magen krånglar. Dasset vid Delsjön känns därför som en hägring. Väl på plats, med mina vänner väntande tufft springandes på stället, tänker jag att det är inte alla som känner till det är här med äkta utedass. Vi är helt klart en utdöende generation. Skallrande plastdass till basen från spekerrösten vid någon start och målgång har ingen charm. Men de räddar liv. Ibland. Eller får tjäna som papperskorg när man tvingas riva trosor längs Tjejvättern. Frågan är bara vad kvällens lopp gjorde för Karins framgångar nästa lördag. 

Kommentera