Jaa, hur mår man egentligen? Inte så bra denna vecka. Till skillnad från mina vapendragare Anna och Karin har jag vuxet jobbat denna vecka. Men om jag kunde så hade jag lätt dragit tillbaka klockan till kvällen innan den 6 juli. Då jag okvinnligt fläsklåg i soffan och åt massa smågodis och stirrade på 101 Dalahästar i en liten stuga i Mora. Med dödsångest inför vad som komma skulle. Herregud, på väg till Vansbro klev jag till och med ur bilen vid tillfälle för att den kändes för trång. Jag kunde inte andas. Vansbrosimningen med kallt, jättekallt mörkt vatten och farliga strömmar hade på något sätt blivit det farligaste någonsin. De som önskade oss lycka till hemmavid lade huvudet på sned och sa Lycka till nu med domedagsröst.
Hur var det då???
Ja, det varm på land inkapslad i våtdräkt och det var välkomnade skönt när det kalla vattnet nådde fötterna när vi kastade oss ut. Det var strömt, kallt och guppande medsimmare över allt. När Anna ropade om vi skulle dra blev jag osäker. Tänk om det skulle vara så här hela vägen. Men, efter 400 meter vände det och allt blev till en dans. Plötsligt var det som om vattnet förvandlades till klart, kanske lite kalt fortfarande, vatten. Solen glittrade och vi alla tre undrade om vi skulle bli lite solbrända.
Jag lade i en högre växel och försökte jaga ikapp Anna. Hörde några tjejer bakom mig, som pratade och vinkade till någons pappa hela tiden, säga att de skulle haka på henne där (jag). De flåsade mig i nacken. Med 100 m kvar och när det skrikit sista gången, hej pappa!, hörde ja: – Kom igen nu Pernilla nu kör vi.
Men, nej! Nej, Pernilla!! Ingen ska förbi mig, tänkte jag och hoppade upp och smällde i chippet vid målgång för att visa vem som var först.
Även min vinnarskalle kan plötsligt uppenbara sig även om den oftast befinner sig i pausläge. Vansbro blev senare en eufori. En fantastisk upplevelse jag nu krängt på min granne och alla kvinnliga kolleger. Det var jätteroligt! Underbart! Fattar inte vad jag lipade över kvällen innan. Mer Vansbrosimning åt folket.