”Om livet är er kärt ska ni inte stå där!” Precis så säger han. Skidkillen med proffsig dräkt, långt till skratt och mörka glasögon. Vi står, efter en vurpa en bra bit utanför spåret, inte alls i vägen för honom eller någon annan. Han är en god skidåkare och på en sekund har han svischat förbi och kvar står vi med massa tuffa repliker vi aldrig hann få ur oss. Vi tar honom när han varvar oss nästa gång tänker jag insiktsfullt och planerar allt dräpande jag ska säga då. Men vi ser honom inte mer. Kanske åkte han hem till sin mamma där han bor med henne och lite för många katter trots att han är över 50 år. Förlåt! Tycker bara inte att man säger så till tre ytterst ödmjuka amatörer som nyss ytterst ofrivilligt gått ner i spagat och vält ut i terrängen. Men så är han också den ende otrevliga personen vi mött i skidspåren under vår karriär(som
började i oktober). Alla genomgoda människor i och runt snötunneln, bus-Dan på Långberget, Gull-Britt i Torsby, Skidlärar-Bengt-Åke, damen i prickiga jackan som säger att spåren är för alla och många, många fler har fyllt våra hjärtan med sin vänlighet. Därför, bara därför vänder vi andra kinden till den
här gången. Dessutom man vet ju aldrig….. Kattallergi kan utvecklas även i vuxen
ålder och sätter det sig i luftrören kanske man får sluta åka skidor. Så tråkigt mannen!